Sammenfatning:
Sveriges mytiske «modell» ligger i ruiner: 46 av landets rikeste eier mer enn 80 prosent av befolkningen, mens 700 000 mennesker lever i fattigdom og må velge mellom varme og mat. Bak den påståtte tryggheten skjuler seg et systematisk klassekrig fra toppen – der hundrevis av milliarder i skattepenger strømmer til våpenindustrien mens vanlige familier sliter. Andi Olluri avslører hvordan mediene normaliserer denne uretten og holder befolkningen passiv i møte med en økonomisk konsentrasjon som ville få USA til å rødme.
Oxfams senaste rapport om Sverige – typiskt nog avfärdad i pressen som «Oxfams alarmism» (SVD) – är lika förväntad som dystopisk.
«Sveriges 46 rikaste personer äger mer än nästan 80 procent av befolkningen – 8 miljoner människor. Enligt UBS Global Wealth Report 2025 är Sverige det sjätte landet i världen med störst förmögenhetsojämlikhet. Samtidigt lever 700 000 svenskar i fattigdom. Allt fler svenskar får det ekonomiskt tuffare, och tvingas välja mellan att värma sina hem eller köpa mat till sina barn. Enligt data från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations databas lever 700 000 svenskar utan möjlighet att äta sig mätta eller äta tillräckligt näringsrik mat.»
Även storrånet av storbolagens välfärdsstat fortsätter effektivt, på hundratals miljarder. Jag refererar till det som kallas «försvar» (mot ingen fiende alls), ett annat ord för skattebetalares gåva till high-tech slöseri och elitinvesterare. Man måste skrämma vettet ur befolkningen för att den ska gå med på att ge sina små mängder pengar till high-tech slöseri («försvar») medan man själv lever i fattigdom och inte har råd att äta mat. Det finns inget annat sätt.
Eliter och deras tjänare i medier kunde inte vara lyckligare över att barnfamiljer «tvingas välja mellan att värma sina hem eller köpa mat till sina barn», importerade andra/tredje världen-förhållanden med utspridd fattigdom i Sverige, samt ekonomisk koncentration som får USA och Thailand att skämmas. Det gäller även vänsterliberala «kritiker», bör man tillägga.
«Fler miljardärer skulle vara som Wallenberg idag», som Aftonbladets Jonna Sima skrev. «Samtidigt har familjen [Wallenberg] visat respekt för den svenska modellen. De har värnat relationerna till facken. Accepterat kollektivavtal. Haft en insikt om att stark industri kräver utbildning, välfärd och stabila institutioner. Det är långt ifrån självklart i dagens kapitalism.» Såklart: inga bevis behövs för något påstående när du tjänar makt, och att verkligheten skulle vara i stort sett raka motsatsen spelar förstås ingen roll. Hon avslutade med att påpeka att «fler miljardärer behöver bli mer som Jacob Wallenberg. För det förtjänar han ett grattis på födelsedagen».
Ingen kommissarie i Ryssland kunde vara mer lismande för sina oligarker.
På «andra sidan» av det politiska spektrumet har vi «högern», som känner att det behöver «storstädas i bidrags-Sverige» (SvD:s Mattias Svensson). Han syftade förstås inte på storbolagen, som konservativt räknat får (egentligen snor, direkt och indirekt) tiotals/hundratals miljarder i skattepengar. Detta är spektrumet av politisk «debatt» i mainstreammedier; det krävs ett förstoringsglas för att se skillnaden mellan de två sidorna.
På sätt och vis träffade DI:s Tobias Wikström huvudet på spiken i en bitter tirad mot en framtida bankskatt, som t o m banker föreslår att man bör införa. «Sverige har låg grad av ‘klassförakt’ mot rika. Den tyske historikern Rainer Zitelmann har studerat attityder till rika i sju länder. I sin bok ‘Förebilder och syndabockar’ (2021) visade han att svenskarna har låg grad av ‘social avundsjuka’, till skillnad från i Italien, Tyskland och Frankrike.»
Om man översätter «Sverige har låg grad av ‘klassförak'» till proper svenska: befolkningen är totalt avpolitiserad, desorganiserad och passiviserad, tack vare att de styrande och intellektuella klasserna effektivt utfört sitt uppdrag. Det garanterar att de som äger ekonomin, och som för ett dagligt, bittert och totalt ensidigt klasskrig med sitt «klassförakt mot allmänheten», kan fortsätta utan större hinder.